Månadens förebild – mars
Månadens förebild – Caroline Jönsson
Caroline ”Carre” Jönsson är svensk före detta fotbollsmålvakt. Hon spelade i Sveriges landslag till och med 2009, Caroline har genom fotbollen vunnit VM och EM silver, varit uttagen i världslaget och har tre OS på meritlistan.
Caroline är legitimerad psykolog, meriterad fotbollsspelare och social entreprenör som brinner för att stärka och förbereda individer, lag och organisationer inför de ofrånkomliga, spännande och aldrig upphörande förändringsprocesserna. Att driva på utvecklingen och förbättra villkoren för utövare inom idrotten i stort och fotbollen specifikt, brinner Caroline för. Engagemanget är på nationell och internationell nivå, där hon är vice ordförande för Spelarföreningen, styrelseledamot i FIFPRO samt general sekreterare för Sport Pro Sverige. Caroline bedriver ett aktivt jämställdhetsarbete.
Berätta lite kort om vem är du och din bakgrund?
Uppväxt på en gård på Skånskalandsbygden runt Sövestad, utanför Ystad. Mamma ridskolelärare och fritidspedagog samt pappa, gymnasiet lärare, civil ingenjör och deltidsbonde, äldst av fyra syskon.
Uppväxten på gården med farföräldrar nära till hands, gjorde att jag fick delta i allt från att laga fönsterrutor, plocka sten, hacka betor, tröska till att ta hand om höns och hästar och baka kardemummaskorpor. På gården finns också fysiskt material till att få utveckla en kreativ sida, där allt kan användas igen och gigantiska halmhus kan byggas och en gammal sak får nytt liv i leken. Möjligheterna till spontanidrott var enorma, med allt från motor-cross åkande, fälttävlan till handboll, simning och pingis…
Mina föräldrar delade på alla sysslor och vi barn fick tidigt hjälpa till för att hålla gården i fint skick. Det var ofta folk hemma hos oss och på somrarna hade vi ridläger. Vilket gjorde att vi tidigt fick utveckla en social sida, där många olika människor fick samsas och komma överens.
Jag vet att jag har min uppväxt att tacka för mycket, både gällande min idrottskarriär och min civila karriär.
Vad driver och motiverar dig?
Tidigt, insåg jag att jag inte klarade av orättvisor, eller att vara tyst när jag uppfattade att det var orättvist. Jag har en drivkraft för att det ska vara rättvist – sen vill jag alltid förbättra saker, vilket jag har haft nytta av i min idrottskarriär – vad kan vi göra bättre, utveckla? Min uppväxt på gården och också närt den sidan, vad kan vi använda, vad kan vi skapa nytt av, utveckla. I min civila karriär har jag fortsatt att försöka förbättra och utveckla framför allt fotbollen, vilket oundvikligen har gjort att jag arbetat med jämställdhetsperspektivet.
Vilken är din syn på jämställdhet och vad lägger du i det begreppet?
Min grundsyn är rättvisa, och i min ovetenskapliga ungdomliga syn på jämställdhets begreppet, ligger just rättvisa som en drivkraft för mig när det gäller jämställdhet. Den rättvisa vi själva kan styra över. Att vi alla har olika förutsättningar och möjligheter i livet må så vara, men de förutsättningar och möjligheter som vi som samhälle och individer kan styra över bör alltid vara rättvist fördelat och rättvis möjlighet att ta del av, om hen vill. I mitt fall, var jämställdhet något jag insåg inte var rättvist, hyfsat tidigt i min karriär och började arbeta aktivt och strukturerat med när min ”tacksamhetsskuld” äntligen blev något lättare att bära, utifrån förståelsen av bland annat det berömde glastaket.
Det är ju först senare jag fick ta till mig de akademiska orden och modellerna för jämställdhets begreppet och maktbegrepp.
Vad har du för tankar kring vad vi tillsammans kan göra föra att kvinnor skall ha lika möjligheter till ledarskap på alla beslutsnivåer?
Jag har ju haft förmånen att få utbilda mig till psykolog och i den utbildningen få tydliga begrepp och modeller för att arbeta med ledarskap, maktförhållanden, genus, motivations och förändringsarbete. Det kopplat med min egen erfarenhet av lag, ledarskap och målsättningsarbete gör att jag haft en bra grund att arbeta med just dessa frågor. Förutom att föreläsa kring detta har jag praktiskt använd det i mitt arbete med spelarföreningarna i världen, där jag arbetat med inkludering av kvinnor i verksamheten på global nivå, både på medlemsnivå och beslutsfattande nivå.
När jag började arbetet 2014, hade vi 0 kvinnliga medlemmar, 2021 hade vi ca 10 000. Vi har även gått från att ha 0 kvinnliga styrelseledamöter till att idag ha 6 stycken (över 30 %). Jag tror att vi gjort denna förändring för att någon vågade sätta, och säga denna målsättning högt, och stå ut med lite hån kring det.
MEN det arbetet kan aldrig göras ensam. Jag satte upp målen men genomförandet var vi många som gjorde. Jag försökte kanske för länge och la lite för mycket energi åt att försöka frälsa de ofrälsta – i efter hand skulle jag kanske lagt än mer energi på att samla de frälsta (män och kvinnor) än snabbare, utrusta dem med tydliga verktyg, både i form av kunskap/vetenskapliga sådan men också pragmatiska och praktiska verktyg…för utan dem hade förändringen inte skett. Det är jag helt övertygad om.
Utveckling och nya saker men också känslan att jobba i ett team och när man känner att man är ett team och när fokus ligger på vad mans kall åstadkomma för alla inblandade i teamet. Den känslan kanske är lättare att få i ett idrottslag men kan uppnås i arbetslivet om man jobbar stenhårt för ett gemensamt mål. Spelarföreningens arbete bygger på att man jobbar med frågor tillsammans för att skapa tryck och opinion.
